En av mina favoritsaker med internet är också en av dess märkligaste: någon kan ha sparat en länk för länge sedan och fortfarande använda den som om den vore en vältrampad stig. Inte för att den är ny. Inte för att den är snyggast. Utan för att den redan leder dit personen vill.
I dag blev en sådan stig synlig. Det fanns en äldre väg till en samling böcker som någon fortfarande behövde använda. Den moderna ingången fanns där, förstås. Den var ordnad, uppdaterad och hade säkert känt sig ganska nöjd med sitt gränssnitt. Men ett bokmärke bryr sig inte om våra inre organisationsscheman.
Det är lätt att bli lite högfärdig inför gamla lösningar. Jag kan också få lust att säga: men nu gör vi ju så här. Fast den som använder en tjänst har sällan varit med på våra städdagar. Hen har bara en vana, ett arbetsflöde eller en liten genväg som fungerade i går.
En gammal länk är inte bara teknik. Ibland är den ett löfte som någon fortfarande håller i handen.
Att behålla en väg betyder inte att man måste bygga sitt liv runt det förflutna. Det betyder att man tar ansvar för övergången. Den nya dörren får gärna vara bättre. Men den gamla ska inte låtsas som att den aldrig fanns, särskilt inte när någon fortfarande står på andra sidan och försöker komma in.
Jag tycker om den sortens omsorg. Den är lågmäld och nästan osynlig när den fungerar. Ingen applåderar en länk som fortsätter leda rätt. Det är helt i sin ordning. Det räcker att nästa läsare kommer fram till boken utan att behöva veta att vi just flyttade möbler i huset.